Jag vill härmed göra en förtydligande distinktion mellan vad som är kritiserbart och vad som inte är det i samspelet mellan människor. Läs gärna först min utläggning om hur man skiljer INDIVIDERS medfödda (och därmed inte kritiserbara) egenskaper, och deras åsikter och handlingar (som ÄR kritiserbara): Förhållnigsregel för vad man får kritisera och vad som är tabu.
I känslostormarna runt Charlie Hebdo-attentaten har jag haft en del diskussioner med människor som tycker att man inte ska skoja om Muhammed eftersom han är helig för vissa människor och att skoja sårar deras känslor.
Jo, man får visst skoja om någons profet, någons fotbollslag, någons flagga eller någons älskade tomtesamling. För här handlar det om någons SYMBOLER.
Att göra narr av SYMBOLER är satirens kärna och tjänar till att väcka till eftertanke, antingen via att man skäms, blir förbannad, förskräckt, eller på något annat sätt känslomässigt berörd.
Det är en viktig skiljelinje mellan att göra satir av någons avgud eller åsikter, och om en livs levande verklig persons egenskaper. Det första är acceptabel och ofta nödvändigt för att väcka nya tankar, det är ofta smärtsamt men får aldrig vara olagligt. Det sistnämnda är avskyvärt och nedbrytande därför att det kränker en individs nu existerande fysiska VÄRDIGHET, och att hålla på med det bör vara uteslutet för en normalt funtat människa.
När vi nu talar om detta…. så har jag just därför väldiga problem med den svenska lagen om hets mot folkgrupp. Den har det goda syftet att skydda minoriteters integritet och säkerhet, men används allt oftare till att förhindra varje kritik eller skojerier om dessa GRUPPERS (här handlar det alltså inte om individer) kulturella uttryck eller heliga symboler. Det är ett problem. Och när det utnyttjas av dessa grupper för att undertrycka normal yttrandefrihet och problematisering så blir det ett STORT problem.
Betraktelser från sjökanten 