Förändring drivs av desperation eller inspiration. Ett kraftfullt mänskligt axiom som bevisats om och om igen. Det senare är det som medelmåttan drömmer om. Men att enbart se denna väg leder rakt in i livets återvändsgränd. Vi kommer alltid till en punkt där vi säger stopp! Hit men inte längre, jag har skapat min värld, är nöjd, och vill inte vågar inte gå längre. Den gränsen kommer omärkligt smygande i varje medelmåttigt liv.
Det kommer en tid då vi sitter med vinglas eller lakritssnöre i fredagssoffan och njuter av livet vi skapat. Denna ack så bedövande känsla. Medelmåttans tröst. Men parhästen till njutning är oro. Skydda det vi skapat och skrapat ihop så vi kan fortsätta njuta av våra välförtjänta små frukter. Och rädslan att förlora det vi har blir starkare än viljan att fortsätta framåt och riskera att förlora allt.
När inspirationen vittrar bort i liknöjdhet och förlusträdsla… då är man framme. Good enough? Så många är dom som förmultnar i sin krympande bubbla. Så kan man kan bygga ett helt land med medelmåttor.
Det är i krisens desperata tankar och flyktinstinkterna som dom verkliga förändringarna sker. När man tvingas släppa taget på riktigt eftersom inga trygga alternativ synes finnas kvar. Man faller mot sin egen förintelse när vingarna inte bär, och det bästa man kan hoppas på är att man inte river ner tillvaron för sina nära och kära på väg ner. Eller så växer man över sig själv och börjar sväva iväg mot okända landskap. Desperat flöjlande för att på något sätt söka kontroll över riktning och höjd.
Inspiration är ordning. Desperation är kaos. Själv är jag en fallen inspiratör i desperationens famlande mörker. Ska jag bli mer konkret? Jodå, det kommer. När bara desperationen eller inspirationen är stark nog. Men ännu gör jag motstånd. Ett litet tag till.
Betraktelser från sjökanten 