Mina önskningar för samhället runt mig och för det egna livet vilar på ett par viktiga grundstenar. En av dom är förutsägbarhet.
Jag vill tro är det en av dom sakerna som dom flesta människor önskar. Att i så stor utsträckning som möjligt kunna förutsäga konsekvenserna av en handling, utsaga eller en utvecklingstrend. Det är genom förutsägbarhet som tillräcklig grundtrygghet föds för att kunna utveckla våra högre behov, se Behovspyramiden, t.ex. öppenhet, nyfikenhet, generositet och respekt.
Saknas förutsägbarheten och vi inte har kontroll över vad som kommer att hända nästa dag, nästa vecka, nästa månad…då sluter vi oss, vi kommer att dra oss närmare den egna gruppen, letar upp det välkända som ändå går att förutsäga, och vi håller oss där.
Individer behöver förutsägbarhet, företag behöver det, samhällsfunktioner behöver det. Annars rasar förtroendet, osäkerhet smyger sig in, de lägre och mörkare egenskaperna i människan blir tydligare.
En megatrend i vårt hörn av världen är att pendeln svänger mot ett mindre och mindre förutsägbart samhälle. Högre förändringstakt än tidigare, nya fenomen som människor inte har hunnit förhålla sig till, och lägg därtill effekterna av att resurser inom olika sektorer sakta men säkert tryter. Fler ska dela på lika mycket eller mindre.
Polariseringen ökar. För mig ett tydligt tecken på att människor sluter sig till sitt och positionerar sig för ett mindre förutsägbart och fattigare samhälle.
Vi har en riksdag som är vald och avlönad av sin befolkning som förutsätter, oavsett övriga önskningar, att samhället förändras stabilt och förutsägbart i takt med förmågan och behoven. Jag tycker inte dom gör ett vidare bra jobb, inte ens efter att man justerat för de trender som dom inte kan påverka. I kommande inlägg kommer jag att ge exempel.
Betraktelser från sjökanten 