Näthat – ett allt aktuellare ämne i ljuset av att journalister, politiker, kändisar, men även ‘vanliga’ människor som på något sätt sticker ut blir alltmer utsatta. Trenden tycks vara ganska entydig.
Ordet näthat behöver definieras ordentligt, idag används det slarvigt och ställer fel människor i skamvrån, samtidigt som et verkliga hatet riskerar att missas. Det används till allt från allmänt tillmäle mellan åsiktsmotståndare, via anonyma trollinlägg som är ämnade att provocera, till att vara hotfulla texter om våld eller skam mot enskilda och deras familjer.
Jag väljer att definiera bara det sistnämnda som näthat: Alltså nätburna meddelanden riktade mot någon individ och närmaste kretsen, vars innebörd är tydligt hotfull och med ett språk som är elakt och ämnat att såra eller skrämma.
Två tydliga ställningstaganden från min sida, eftersom jag anser att ämnet är oerhört viktigt för vägen framåt i samhällsdebatten:
- Näthat (enligt definitionen) är oerhört destruktivt då det förråar debatten, polariserar, skrämmer till tystnad och ställer de konstruktiva debattörerna i skuggan. Det är ur anonymiteten som man skjuter på människor som inte kan försvara sig. Detta är en säker väg mot radikalisering av debattörerna, därför att de sansade rösterna, de reflekterande tankarna raderas ut. Återstår bara svart eller vitt i ett förhärdat skyttegravskrig som i nästa steg kommer att flytta ut till gatans parlament. Antalet människor som anser att det är legitimt att hota och skrämma ur sin mörka anonymitet växer i takt med frustrationen och vreden. Jag är ganska säker på att vi bara sett början och är mycket frustrerad över utvecklingen.
- Att falskt använda beteckningen näthatare mot debattörer eller kommentatorer är också destruktivt! Enligt min mening är det här som problemen med verkligt näthat skapades, eller åtminstone kraftigt förstärktes. Konstruktiva tankar och kontroversiella men viktiga åsikter raderas i parti och minut från tidningarnas kommentarfält och människorna som yttrar dom ställs i skämmarhörnet. I DN blev läsarkommentarer kallade för pissrännan, i andra forum blev sansade texter kallade för näthat enbart p.g.a. att åsikterna inte föll tidningen i smaken. Det är lågt i tak i många forum. Men en öppen debatt där människor tillåts att säga vad dom tycker utan rädsla för tillmälen, där skapar man klimatet för mognad och allsidighet och då minskar risken för näthat.
I flera år har jag med stigande oro sett polariseringen, insinuationerna, moraliseringen mot avvikande argument, främst naturligtvis i invandringsdebatten, som i Sverige inte tycks styras av förnuft och balans, utan av värderingar och känslor. Det är med sorg jag betraktar hur enkelspårigt, snävt och moraliskt rättfärdigt debatten har förts. Fronterna är förhärdade, och det är makthavarna som har nyckeln till uppmjukande och öppnande. Förmodligen är det dock för sent för det. Dom har hållit i pendeln för länge. Den kommer att svänga hårt och långt. Alldeles för långt.
Nu är näthatet ett av dessa onda ting som håller på att okontrollerat slippa ur Pandoras ask. Och jag bävar för vad nästa steg blir. Jag har mina misstankar. Spiralen mot ett destabiliserat samhälle fortsätter.
Betraktelser från sjökanten 