Pendeln slår tillbaka i europeisk politik: Nationalismen återkommer, trenden är tydlig och verkar ha fått upp rejäl fart. Utan att ha djupdykt i detaljerna tycks de nationalistiska schatteringarna vara mycket olika beroende på vilket land som de uttrycks i.
Jag vill hänvisa till Thomas Nydahls inlägg om detta ämne: Nationalismen – ännu en gång redovisar jag mitt ställningstagande. Läs det. Jag skriver under på det mesta av hans ställningstaganden. Ett par nyckelmeningar jag ställer mig bakom:
”Att en nationalistisk våg sveper över Europa – parallellt med islamisering och
gettoisering – ändrar inte på min hållning. Min grundinställning är djupt
pessimistisk. Jag tror inte det finns någon lösning. Tvärtom kommer det skred
som inleddes för länge sedan att fortsätta. Djupt ner. Det gäller inte bara
Sverige, det gäller allt det vi talar om som ”europeisk kultur”. Bara den blinde
saknar förmåga att se det.”
För mig är det pendeln som har börjat slå tillbaka i allt högre hastighet. Från överdrivet snabb globalisering, ett EU som har tagit sig enorma friheter utan att tillfråga folken, parallellt med en snabb social förändring via nya invandringskulturer och att arbetslöshet och fattigdom stiger i snabb takt. Jag ser i likhet med Hr Nydahl ingen lösning, utan det finns en inneboende kraft i utvecklingen som inte EU kommissionen, Påven eller fan och hans moster skulle kunna få stopp på. Det finns makrorörelser som beror på människans djupaste instinkter. Överlevnads och skyddsinstinkten av sig själv och sina närmaste är en av dom starkaste. Därför kommer nationalismen att växa sig allt starkare igen. I vilka former är helt dunkelt för mig ännu. Antagligen i allt från en överdriven patriotism, till de mest förtryckande och diskrimerande regimer. Jag ser helst ett Sverige av den första sorten där pendeln stoppar.
Ännu en nyckelmening som jag vill framhålla:
”Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare.”
Att skilja på nationalism och patriotism är av yttersta vikt. Att älska sitt eget land och att vilja leva och utvecklas i just detta land är inte samma sak som nationalism! Att vara rädd för att uttrycka sin kärlek till det land man är invånare i är destruktivt.
Endast ett par ytterligare nyanseringar från Hr Nydahls text ur mitt perspektiv behövs:
För det första måste vi hålla tungan rätt i mun vad gäller definitionen av vad nationalism är. Jag har inte samma känslomässiga antipati mot begreppet, men respekterar att hans immunsystem går igång på alla cylindrar. Bäst anser jag är att återgå till Nationalencyklopedin som skriver:
”nationalism, tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende.”
Det räcker gott så. Med utgångspunkt från den så kan jag ge några ytterligare kommentarer som avslutning:
- Människor behöver en nation att arbeta och känna sig delaktiga i, eftersom det definierar en minsta gemensam nämnare i förhållandet med sina medmänniskor. Men de behöver inte en nation som använder begreppet som medel att förtrycka andra nationer eller sitt eget folk.
- Ett visst mått av nationalism finns i oss alla, därför att vi vill gärna tillhöra en bra grupp, ett bra folk, en bra kultur. Det är först när uttryckssätten för det börjar förtrycka i nationens namn och intresse som eländet börjar.
Skillnaden är hårfin och att kunna kontrollera det kräver ett samhälle i balans, tillräckligt överflöd för dess invånare, och med arbetsro för dess ledning. Det är därför jag tjatar om balans och förutsägbarhet i samhället jämt och ständigt! När man tar bort förutsägbarheten för människor så tar man bort fundamentet för ett stabilt samhälle. Det är det som jag ser hända i Europa och även i Sverige.
Det finns ett par saker som är oerhört centrala för mig för att navigera i denna djungel som vi är på väg in i: Att hålla sig tydlig i dom egna livsmålen och drömmen om det samhälle man vill leva i och lämna efter sig. Det hjälper att inte dras med i strömningar som är destruktiva för dessa drömmar. Samt att fortsätta skilja på sak och person genom tydliga ställnigstaganden i sakfrågor och ändå alltid bemöta sina medmänniskor med hövlighet och respekt.
Inga -ismer tillfredsställer mina drömmar om det samhälle jag vill leva i. Det finns bara sakfrågor och en verklighet som hänger ihop i en jätteväv, där varje tråd man drar i påverkar en annan. Att fastna i en -ism är att tappa sin handlingsfrihet. På så sätt är inte heller nationalism en farbar väg för mig.
Betraktelser från sjökanten 