Jag håller mig i allmänhet ifrån morgonsoffor, twitter eller tidningskommentatorer, främst för att invandringsdebatten förs på ett naivt, moraliserande och verklighetsfrånvänt sätt. Den är ju numera ofta på tapeten på dessa forum. Ett färskt exempel i den aldrig sinande strömmen av märkliga texter är denna kolumn av Staffan Heimersson: Sverige behöver befolkas.
Här blandas självklara sanningar som ingen ifrågasatt ”Sverige behöver invandring”, med utopisk liberalmoralism”Totalt fri invandring är en enkel, central förutsättning för mänsklig frihet. Att stödja den är ett korrekt moraliskt ställningstagande”
Även om tanken i sådana ord är tilltalande, så är den långt ifrån fungerande realpolitik när man börjar se på konsekvenserna. Det är roligt att läsa en och två gånger som idediskussioner, men skrämmande när man ser det komma igen och igen bland opinionsbildarna, som om det var genomförbart i en överskådlig framtid. Herr Heimersson är ju själv en välbeställd globetrotter av stora mått, jag ser hans ståndpunkt, men ser också att han inte förstått vilken verklighet människor lever i som inte har det lika gott ställt som han.
En som HAR förstått kärnan i invandringsfrågan och aktuella strömningar i den är Björn Schaerström, där han i en artikel på Newsmill redogör för varför SD växer och vart vindarna blåser. Klarsynt och glädjande frispråkigt ger han exempel på världsfrånvändheten bland debattörerna, och kommer med observationer i hur han ser på läget i stugorna. Jag avslutar med att citera ett av kärnstyckena i hans läsvärda text:
”Trots minst tre decennier av oändliga versioner arbetsmarknadspolitiska åtgärder, sysselsättningsprogram, nya myndigheter, organisationer och ministrar, omflyttad och förtydligad ansvarsfördelning, hemspråksundervisning, SFI-kurser och annan fantasifull integrationspolitik inklusive en period med Mona Sahlin som särskild och misslyckad ”integrationsminister” har den rosenröda invandringspolitiken utvecklats till en formidabel katastrof. Arbetslöshet och utanförskap växer. Förortsproblematiken sargar generationer. Migrationsverket går på knäna. Kommunerna har inte plats. Kostnaderna skenar. Intäkterna krymper. Misstron och klyftan mellan mästrande politiker och väljarna blir allt vidare. Att invandringspolitiken aldrig varit folkligt förankrad bevisas av att vi nu, med bas i princip i en enda fråga, invandringen, upplever en kraftigt växande missnöjesrörelse som för ett drygt decennium sedan knappt existerade.”
Det nalkas ett nytt år. Jag är ganska säker på att poletten trillar 2013, när den ekonomiska krisen når kommunerna med ökande kraft och det blir kommunpolitikerna som driver rikspolitiken mot ett uppvaknande i deras elfenbenstorn. Två decennier för sent, men i alla fall. Den som lever får se.
Betraktelser från sjökanten 